Rebecka

Rebecka är en ung kvinna i vår egen värld. Hon har precis tagit studenten och har sommaren framför sig. Men hennes drömmar har än en gång splittrats och hon har återigen blivit sviken av kärleken.

Tårar rullar nedför hennes bleka kinder från ett par nötbruna ögon. När hon var liten blev hon retad för sitt röda hår, men nu hade färgen djupnat och föll i mjuka fylliga vågor nedför hennes axlar.

Hon bär på en intensiv längtan efter närhet och trygghet, men även en rädsla att bli sårad. Elden i spisen reflekteras i hennes ögon och hår, den fascinerar och skrämmer henne; den påminner henne om en smärtsam händelse från barndomen då hennes hem stod i lågor och hon mirakulöst räddades undan döden.

Denna dualitet – dragningen till värme och rädslan för att brännas – är en metafor för hur hon närmar sig människor. Hon har ett bräckligt hjärta som lätt slits itu, men en inre styrka, formad av hennes förluster och nederlag, har burit henne igenom mörka stunder.

Mörkrets Främsta

Mörkret leds av Dinard och Riona, far och dotter, båda oerhört mäktiga mörka magiker.

Under Dinard finner vi Mörkrets armé med svarta ryttare, mörka magiker som drar kraft genom Mörkrets Källa, med olika gåvor och förmågor, samt Mörkrets adel, vars medlemmar har utfört särdeles hemska dåd mot Ljuset och således erhållit en upphöjd ställning.

Under Riona finner vi Mörkrets präster och prästinnor, som spenderar sina dagar och nätter i Spegeltempel där de förgiftar och förvrider sinnena hos människor på Ljusets sida så att de till slut väljer Mörkret.

Dinard och Riona använder alla sina förmågor och krafter för att försvaga Ljuset. De inväntar den tredje mörka kraften som enligt mörka profetior äntligen kommer att möjliggöra att de kan krossa Ljuset en gång för alla.

Dinard

Dinard, Mörkrets Främste, är en man vars blotta närvaro sprider en kylig rädsla. Hans gestalt, högrest och smal, är som uthuggen i sten, fast ansiktet är en mask av behärskat lugn. Inom honom väller ett inferno av otålig kraft och ambition, ständigt återhållna bakom ett ansikte som endast antyder de mörka hemligheter han bär. Hans ögon, mörka som bottenlösa brunnar, döljer alla känslor – förutom den gnista av förakt som ibland glimmar till när tanken på Ljuset korsar hans medvetande. Dinards tankar är lika skarpa som hans själ är kall, en hård, oresonlig kärna som formats av förakt och strävan. Mörkrets makt vilar tungt över honom, och han bär den med en slags olycksbådande värdighet. Varje rörelse, varje andetag är laddat med mörka planer, ett löfte om förintelse av Ljuset.

Riona

Riona, Dinards dotter och Mörkrets förtrogna, är med sin långa slanka figur, glänsande långt svart hår och en blek hy en skönhet som är både förtrollande och skrämmande, en urkraft hon medvetet förstärker. Hennes ögon, svarta som en stjärnlös natt, lyser av ett oändligt hat, något som till och med överglänser hennes fars. Detta Mörka Hat, hennes gåva, är en källa till hennes överlägsna mörka empati — en förmåga att känna och förvandla andras känslor på avstånd, en gåva som får hennes kraft att överträffa nästan alla andras. Hennes sinne kan sprida mörkret över världen, sippra in i de mest otillgängliga sinnena och sakta förgifta dem. Men för Riona är detta bara början. Liksom hennes far brinner hela hennes själ, hela hennes jag, för att en dag lyckas förinta Ljuset.

Mörkrets prästfolk

Som mörkerpräst är man tvungen att ha vissa egenskaper. Man måste vara vacker, långt vackrare än medlet och man måste vara intelligent och ha ett starkt sinne. Dessutom måste man vara öppen för liensoran, en liten oansenlig sten som fungerade som nyckel till mörkertemplen, vilka konstruerats någon gång under legendernas tid. Mörkertemplen är alla fyllda av speciella spegelrum av varierande storlek. Ju större rum desto starkare präst eller prästinna krävs och desto mer kan en person på Ljusets sida påverkas. Mörkerpräster och prästinnor utövar konsten att finna en redan försvagad persons svaghet och sedan fungera som en extra inre röst för att driva personen att frivilligt välja Mörkret. Allt fler anslöt sig till Mörkret.

Schezemina

Den Högsta Prästinnan

Schezemina bär sin roll som Mörkrets högsta prästinna med en orubblig självklarhet, en skugga av makt vilar tung över varje steg hon tar. Hennes skönhet, en gåva från Mörkret självt, är unik,

ofattbar, nästan overklig, och är nyckeln till Spegeltemplen; men ännu mer fruktad är hennes skärpa och okuvliga vilja. Inget motstånd överlever länge inför hennes oförsonliga beslutsamhet, ett sinne så starkt att till och med hennes likar viker undan för det. Hon är ambitiös, driven av en tyst övertygelse om sin utvaldhet. Där andra prästinnor tvivlar eller visar svaghet finns i Schezemina bara isande klarhet – hennes sinne skänker henne den högsta makten – ett sinne starkt nog att knäcka andra, att leda dem till Mörkret.

Lenie

Lenie är en kvinna av ljus och skuggor, lika förtrollande som hon är stark. Hennes mörka, kastanjebruna lockar faller i tunga korkskruvar över axlarna, likt vågor av mörkt silke, och hennes ögon är djupa som natten, med en outgrundlig glöd. Hennes solkyssta hy skilde henne från de andra prästinnorna; hennes namn betydde ju "Kysst av solen" på de södra öarnas språk. Det finns något vilt och stolt i hennes uppsyn, en styrka som likt ett gnistrande stål skär genom varje blick. Hon bar ofta en klänning av krämvitt siden, dekorerad med saltvattenspärlor som fångade varje strimma av ljus, men det var kraften inuti henne – en okuvlig närvaro bakom hennes skönhet – som fick henne att lysa starkast av alla. Schezeminas ankomst, lika bländande som utmanande, hade dock väckt något nytt i Lenie, en beslutsamhet att kämpa hårdare, att öka sina ansträngningar och återta sin rättmätiga plats som den Högsta Prästinnan.

Mörkrets Adel

Ceralena

Ceralena av Ceremna är en kvinna vars skönhet döljer en själ slukad av mörker. Hennes rödblonda hår faller som rödguld över axlarna, och i hennes ögon glimmar en kall beslutsamhet. En gång i tiden hade hennes unika sångröst berört alla som hört den, hon hade kunnat sjunga toner så ljuva och klara att de bröt igenom själens yttersta lager och väckte den djupaste, mest skyddade delen av en människas innersta. Men nu var den som is, vacker men skoningslös, den hade förlorat sin klarhet och värme. Drivkraften inom henne är en brinnande längtan efter makt och återvunnen rikedom, som gör henne beredd att förgöra allt i sin väg. Ceralena rör sig med en nästan övernaturlig grace, ett rovdjur i sinnet, för att tillsammans med Mörkret nå de högsta höjderna. Inom henne växer ett djupt mörker, en föraning om att hon liksom en mörk sångerska bringar Ljuset på fall.

Ljusets spioner

Diora och Zerat

Zerat rör sig ljudlöst genom borgen, en Ljusets spion, en skugga bland skuggor, bärande både sitt eget och Ljusets öde. Träningen hade skänkt honom en rörelse tyst nog att lura de vaksammaste öron, men ansiktet, djupt fårat och för tidigt grånat, bär på outtalade löften och förlorade drömmar. Med sitt mörka hår, strimmigt av grått, och en glöd i ögonen som talade om både sorg och beslutsamhet, döljer han under kåpan mer än bara sitt ansikte. Inombords brinner minnet av Schezemina, hans ljus, han skulle aldrig sluta skydda henne – hans sista hopp, hans enda skäl att fortsätta, en man kluven mellan två världar.

Pyrkleo

Pyrkleo, Prinsessa av Elden, är en stark och stolt ung kvinna, fylld av en inre glädje som sällan kunde dämpas. Med huvudet högt och med en kunglig grace rör hon sig med en obekymrad självklarhet, som om hela världen var hennes att upptäcka, men också att skydda. En gnista av lekfullhet brinner ständigt i henne, och hon älskar att spela små spratt, särskilt när det gällde vakter som aldrig kunde bestämma sig om hon var en skör prinsessa eller en farlig krigarryttarinna. Trots sin oskuld inför farorna som väntar bortom dalen, bär hon på ett okuvligt mod och ett ansvar för sitt folk, något som gnager tyst i henne. Eldens gnistor glöder i henne, en stilla eld redo att tändas. Vid sin brors sida är hon trygg, men i hennes blick syns något vildare — en hemlig längtan, som flämtande skuggor av framtida stormar dolda i dalens djupa grönska.

Pyros

Pyros är en man som bär styrkan hos en smed och värmen hos en som alltid funnit tröst i eldens dans. Hans breda axlar och kraftiga kropp vittnade om ett liv av fysisk träning, men hans rörelser är oväntat smidiga, som en björns som balanserar styrka och grace. Hans mörkbruna hår är kortklippt, och vid tinningarna anas en antydan till silver, som om eldsglansen lämnat sitt märke. Ögon, blågröna och djupa som en vårflod, är fyllda av både humor och en allvarlig beslutsamhet, en gnista som aldrig riktigt slocknade. Hans händer, grova av arbete, kan hålla en hammare lika säkert som en väns axel. Pyros utstrålar en aura av trygghet, en eld som värmer snarare än bränner, men vars lågor kan bli farliga om han utmanas.

Den Ljusa Elden

Morema

Morema stod där, som skuggad av något som inte syntes för blotta ögat, och ändå brann en gnista av Ljus i hennes ögon, trots all sorg som krossat hennes hjärta. Den honungsgyllene nyansen i hennes hår var blekt, likt jorden som vittrat under Mörkrets obevekliga framfart, men hennes blick hade en ny klarhet, en skärpa som kom från djup sorg och nyvunnen beslutsamhet. Hennes hållning, en gång blygsamt undergiven, hade rätats, och hennes röst bar ett tonfall som aldrig tidigare hörts, en styrka oväntad och obändlig. Hon var förvandlad, inte längre endast Themeons maka, Revalms mor, utan en kvinna vars smärta och kärlek formats till ett vapen mot Mörkret.